Ja, uppenbarligen. Och frågan verkar ju korkad, varför skulle du inte kunna läsa detta? Det är väl knappast någon som skulle förbjuda en medarbetare att läsa denna oförargliga blogg från Intellecta. Men tyvärr är det vanligare än du tror att arbetsplatser förbjuder medarbetare att gå in på vissa webbplatser. Sedan länge vet vi att sajter som Aftonbladet och Hotmail ligger högt stopplistan, men nu blir det allt vanligare att sociala närverk stoppas, som till exempel Facebook och Twitter.

Jag har länge undrat: vem är det egentligen som bestämmer detta på företagen och myndigheterna? Och hur låter resonemangen? Det skulle vara otroligt roligt att sätta upp en webbkamera i sammanträdesrummet och höra diskussionen. Vilka argument framförs, och hur motiverar man att just dessa webbplatser ska förbjudas?

En inte alltför vild gissning är att det är IT-avdelningen som är skyldiga till många av förbuden. Eller är det ledningen som meddelar IT-avdelningen och de ”bara” utför order? Kanske är det, hemska tanke, kommunikationsavdelningen som är boven i dramat. Nej, så illa kan det ju inte vara. Men snälla, berätta för mig, hur fungerar det egentligen?

Visst kan man misstänka hur de ansvariga cheferna resonerar. De är oroade att vissa webbplatser och sociala nätverk gör medarbetarna ofokuserade och splittrade. De stjäl tid från de arbetsuppgifter som medarbetarna egentligen ska utföra.

Som ni förstår håller jag inte med, och det gör säkert inte du heller. Det borde inte vara någon skillnad på vilken typ av socialt nätverk medarbetaren deltar i, vare sig det är på nätet eller någon annanstans. Självklart kan man missköta sitt jobb och sitta hela dagarna och klicka runt på Facebook, men man kan ju lika gärna sitta i telefon dagarna i ända eller fika i tid och otid.

Förmodligen handlar det om hur man ser på lärande och inhämtning av information. Den traditionella bilden av lärande är att en utvald person överför information som i bästa fall resulterar i kunskap hos mottagaren. Vi vet att lärandet idag är mycket mer mångfacetterat och individualistiskt. Internet och sociala nätverk är en källa för informationsinhämtning. Man delar med sig, och får tillbaka, och det går snabbt och effektivt.

De företag och myndigheter som idag förbjuder måste börja se sociala nätverk som något större än bara en lekstuga för att hålla kontakt med sina vänner. Basta! Och som sagt, berätta gärna hur det går till när stopplistorna tas fram. Jag är väldigt nyfiken!