Idag skriver SvD om svenska företags närvaro på Facebook.

Ett intressant internationellt lyckat exempel är Starbucks som har häpnadsväckande 1 miljon likes.
Deras strategi och tips för framgång är handfasta och enkla:
Idag skriver SvD om svenska företags närvaro på Facebook.

Ett intressant internationellt lyckat exempel är Starbucks som har häpnadsväckande 1 miljon likes.
Deras strategi och tips för framgång är handfasta och enkla:
Det senaste dygnet; mitt i semestern, har världens bästa deodorantreklam dominerat stora delar av Internet.
The man your man could smell like, för Old Spice, vann nyligen Grand Prix i Cannes.
Nu tar man det hela ett steg ytterligare.
Under ett dygn har kreatörer, sociala medieexperter, filmteam och skådespelare stängt in sig i en studio med bredbandet fullt påslaget.
Tillsammans har de gjort över 80 filmer (på ett dygn!) med reklamfilmskvalitet och direkt tilltal.
Idén är enkel: the man your man could smell like har svarat på frågor som
ställts via sociala medier, i form av korta reklamfilmssvar som lagts ut på youtube.
Succén har varit monumental och kombinerar flera teman som är viktiga just nu. Kampanjinnehållet är gjort för att spridas; integreras i befintliga sociala ekosystem och använder sig av en redan populär och välkänd figur.
Läs mer på readwriteweb som intervjuat iain tait (ny global Interaktiv CD på Wieden Kennedy och tidigare på Poke, bloggar på crackunit.com)
http://m.readwriteweb.com/archives/how_old_spice_won_the_internet.php och på Wieden and Kennedy http://wklondon.typepad.com/welcome_to_optimism/2010/07/old-spice-guy-blowing-up-the-the-interweb-with-personalised-video-messages.html
Igår pratade jag för vårt systerbolag Intellecta Infologs kunder inom området personliga katalogtjänster (tjänster som gör att man kan skräddarsy sina egna kataloger och få dem hemskickade; bra för exvis högskolor) om digitala kanaler.
Åh vad bloggar har blivit en folkfest. Och också, vad bloggar har blivit nödvändigt. Nödvändigt för företag just för att det är ett sätt att förmedla sig, utan att göra det för komplicerat. Nödvändigt för människor just för att det är ett sätt att göra sig hörd, utan att vara den som driver frågan. Men ändå göra just det i ett sammanhang.
Det finns baksidor. För många irrelevanta inlägg för att man måste uppdatera för annars är bloggar ointressanta tyvärr. För många elaka kommentarer är inte heller ovanligt. Och jag funderar en del på det där. På elakheter, på nätet, och på vad andras elakheter ändå säger om mitt företag. Internt som externt.
Jag följer ju, som många andra, en del bloggar. Bland annat Sanna Lundells blogg på mama.nu. Där gick elakheterna i kommentersfälten helt överstyr och till slut blev det en blogg utan möjlighet att kommentera. Och det där är ju svårt. Är det verkligen en blogg då? Tänk att behöva stänga ner möjligheten att kommentera inlägg i ett socialt media. Det är ju faktiskt rätt absurt. Och uppenbarligen är människan rätt absurd också. Hursomhelst mailade jag lite med mama.nu:s webbredaktör, Cecilia Öhrn, om det där.
Vad har ni för policy gällande kommentarerna på mama.nu?
Vi har en stående uppmaning i alla våra bloggar som lyder så här:
“Kommentera gärna denna blogg men vänligen använd ett vårdat språk och en trevlig samtalston. Vi accepterar inte personangrepp eller inlägg som på annat sätt kränker våra bloggare eller läsare av bloggen. mama blockerar de som missbrukar forumet.”
Har de som bloggar officiellt för er någon policy eller strategi att hålla sig till?
Våra bloggare får i princip fria händer, vi utgår från att alla håller sig inom gränserna för sunt förnuft. Bloggen ska vara personlig och kännas lustfylld, därför har vi egentligen inga språkliga krav till exempel, vi ställer dock gärna upp och coachar och bollar ideér. Det vi är restriktiva mot är att strössla sin blogg med tävlingar och egna samarbeten då mama.nu i sig själv är annonsfinansierad.
Ger ni några riktlinjer för hur bloggarna ska förhålla sig till eventuella kommentarer?
Vi föreslår bloggarna att hålla koll på kommentarerna för att på så sätt hålla en dialog med sina läsare. Besvara kommentarerna, eller starta frågestunder i kommentarsfältet till exempel.
Våra bloggare har tillgång till att själv rensa bort direkta påhopp, men vi är noga med att poängtera vikten av yttrandefriheten, att inte rensa bort läsarnas avvikande åsikter tillexempel.
Hos er har kommentarsfunktionen hos ett par av er bloggare varit avstängda under perioder efter en alltför elak ton. Hur gick diskussionen kring det?
I båda fallen där det varit aktuellt var det personernas egna önskan, något vi inte kunde säga mot då tonen var oacceptabelt rå i deras kommentarsfält. Däremot förde vi därefter en diskussion om hur och när vi skulle öppna kommentarsfunktionen igen, då en blogg är lika mycket sina kommentarer som övriga innehåll.
Använder besökare ofta “anmäl inlägg”-funktionen? Tycker du en sådan funktion har betydelse?
Ja, den används flitigt och den har absolut betydelse.
Internt finns det ju olika skolor om man ska få vara anonym på intranät/forum av olika slag. På externa webbplatser kan det handla om att man får skriva i sin e-postadress eller logga in för att kunna ge en kommentar. Hur ser du som webbredaktör på det?
Jag tycker absolut inte att man ska kunna vara anonym om man ska kommentera. Anonymiteten kan kicka igång en oförsvarbar hätsk nivå. På officiella webbsidor kan jag tänka att man inte vill förlora läsare pga jobbet med att logga in eller lämna e-post osv, men jag tror inte det är värt det, alla vill ju ha en god ton. Inget varumärke vill ju bli förknippat med hat och hets. Internt borde det vara självklart att man inte får vara anonym. Vi hade tex nyligen en incident inom Bonnier där en chef blev trakasserad anonymt av en medarbetare.
Går du som webbredaktör ibland in och försöker “lugna” diskussionerna om det blir alltför hetskt?
Det har hänt att jag påminner läsarna om vår kommentarspolicy.
Har du några tankar kring bloggare/kommentarer och hur sociala besökare på webbplatser ska hanteras?
Vi utgår någonstans från att våra läsare ska hålla en god ton och visa respekt, men att vi är på vår vakt! Grundidén vi håller oss till är att alltid respektera yttrandefriheten hos våra läsare, men att vi inte på något sätt accepterar övertramp så som personangrepp eller annan kränkning.
Igår på Intellecta Future sa vår högste chef att Intellecta ska kännas som en godispåse. Bolagen ska vara enskilt bra men ännu bättre tillsammans.
Inga liknelser i övrigt, här kommer en liten blandning av lite gammalt och lite nytt. Lite film och lite ppt.
1. Ingen har säkert undgått att Tedx har arrangerats i Stickholm senaste veckorna. Alla förorter och stadsdelar, från Humlegården till Täby har haft egna mini-TED. En av de mest intressanta arrangerades i Botkyrka av min gamla gymnasiekursare Edna Eriksson. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att närvara, men det är mycket bra sammanfattat på den egna bloggen. Komplett med kommentarer, bilder och länkar.
2. En av de bästa musikvideor jag sett är den franske regissören Romain Gavros minifilm till Justice Stress.
http://www.vimeo.com/9518258I dagarna släppte han en ny film; kanske ännu bättre. Det är en kortfilm som handlar om [Irak/Afghanistan, ja, ni fattar]-kriget, fast om det skulle utspela sig i England istället. Enkel idé, fantastiskt genomförande. OBS! den är extremt otäck och obehagligt realistisk.
http://www.vimeo.com/112197303. Jag har varit ganska frånvarande från twitter senaste veckorna, och läste ikapp lite igår. Jag skickade ut de här två tipsen på presentationer/texter på jobbet och en av mina kollegor som hänger på twitter hade naturligtvis läst det här redan. Ni som inte är det har kanske inte sett och borde därför göra.
Johan Ronnestam förenklar sociala mediestrategin i en enkel mening:
People have moved lots of their behaviors online and you’ve gotta follow.
Micco Grönholm förenklar konsultrollen i en enkel mening:
Berätta inte det jag vet. Berätta det jag inte vet.
4. Christian Hammar på Berghs har tillsammans med Palladium producerat en av de bästa Googlefilmerna jag sett. Den är helt fantastisk och borde lätt få massor av fler tittare.
http://www.vimeo.com/75513795. Det här var en av de mest uppskattade presentationerna på SXSW-festivalen: Tio trender av Dan Shust. Inga konstigheter, men bra basics och saker alla bör känna till.
6. Igår på alla (verkar det som) svenska planners favoritblogg PsyBlog hittade jag guldkornet: att bilen är miljövänlig kommer på 5e. FEMTE!!!! plats av anledningar till varför man köper miljöbil. Läs hela inlägget ”Buying green is about being seen.” Människor är inte som man tror.
Nu har jag skrivit i en hel kvart. Då är det nog dags för glass!

Vulkanen Eyjafjallajökull har över 30 000 fans på Facebook. Det är inte så konstigt egentligen, alla grupper får ju hur många fans som helst på Facebook. Men bara bland de vänner jag själv har där så har två olika lösningar uppenbarat sig för två familjer. Den ena fast i Thailand och den andra i Barcelona. Det är ju rätt coolt ändå, hur man än vrider och vänder på det.
Das Denken ist oft schwer, indes
das Schreiben geht auch ohne es.
Wilhelm Busch [1832-1908]
{ Tänka en tanke är ofta svårt, menatt skriva går också utan den… ?-}
Jag tänker på hur beteenden och värderingar förändras ännu snabbare med hjälp av sociala medier. Inget nytt men väldigt intressant. Ta exemplet med födelsedagar och hur mycket ett grattis är värt. Facebook har förenklat avsevärt för många när det gäller att komma ihåg födelsedagar. På ett sätt. Å andra sidan har det också blivit mer avancerat. För även om det är enklare så finns det ju en värdering i gratulationen, vilken nivå den presenteras på, eller om den levereras över huvud taget.
De närmaste vännerna och familjen gratulerar man personligen, med en träff eller i alla fall ett telefonsamtal, här ger man mer än en present, man ger mer av sin värdefulla tid. Därefter, i värderingstrappan, finns de vänner som man skickar sms till. Sms värderas högre än ett grattis på Facebook (men såklart lägre än ett telefonsamtal). Eventuellt kan sms:et kompletteras med ett grattis på Facebook, eventuellt bara för att visa andra att man inte glömt födelsedagen. Efter detta följer de som man absolut skriver ett grattis till, det kan handla om kollegor eller vänner som man inte har daglig kontakt med men som man ändå har en aktiv relation till. Därefter kommer de som man inte ens gratulerar, de är Facebook-vännerna som man inte har mycket kontakt med alls, och som man nästan känner att man inte ska gratulera, eftersom man inte har den relationen.
Sen finns det såklart fler oskrivna regler: de vänner man gratulerar brukar också gratulera tillbaka, det tillhör god sed. Det borde alltså vara ganska enkelt att klättra i värderingsstegen? I alla fall någon position.
I min lista fick inte de fysiska gratulationskorten som kommer i postlådan vara med. Men de tillhör nog faktiskt en annan generation?
En kompis kom till mig och frågade om råd. Hennes dotter, som nyss fyllt 13, tjatade om Facebook och hon frågade mig vad jag tyckte, om jag såg några risker etc. Jag sa att jag tycker att det är helt okej och visade henne hur man ställer in vilka uppgifter som ska visas offentligt etc. Och när jag berättade att hon kan se vilka dottern blir vän med, kände sig den oroliga mamman trygg med att låta dottern gå med.
Dagen efter tittade jag på när 13-åringen surfade på Facebook. På hennes sida såg jag en annons för Sverigedemokraterna. Eftersom annonseringen på Facebook verkar vara så starkt kopplad till ålder började jag fundera lite. Facebook verkar till exempel tycka att jag, som snart fyller 30, borde ha barn. Och det kanske är en relevant gissning att många 30-åringar är mottagliga för reklam som rör bebisar. Men betyder det att Facebook också tycker att 13-åriga tonårstjejer ska exponeras för budskapet att Sverigedemokraterna ska in i riksdagen? Har Facebook några policies för sin annonsering?
Jag som rekommenderade min kompis att låta tonårsdottern hänga på Facebook, känner mig plötsligt inte lika säker längre. Och jag tror inte att det var annonser för främlingsfientliga partier som hennes mamma oroade sig för i första hand.
Jag tycker fortfarande otroligt mycket om Facebook. Det är så många som jag vill ha kontakt med som jag inte skulle prata med alls om inte Facebook fanns. Ett dåligt samvete när det gäller vissa vänner kan stillas något genom en gilla-tryckning eller en enkel kommentar.
Det finns fortfarande ett stort motstånd till Facebook. När jag försöker sälja in till icke-användare får jag ofta tillbaka argument som ”Jag vill ju inte att alla ska veta vad jag åt till frukost” eller ”Jag vill inte dela allt med alla”. Jag förstår rädslan och argumenten. Men jag säger alltid att det ju är upp till var och en hur mycket man delar och till vilka man delar. Men det kanske inte är riktigt så enkelt som jag försöker få det att låta?
För en tid sedan hjälpte jag en vän att skapa en grupp för vänner som hon inte ville dela just allt med (inte statusuppdateringar och inte bilder) på Facebook. Jag tyckte det var en enkel uppgift med ett ganska självklart flöde, men det beror såklart på att det är min vardag. Jag har arbetat med användarrättigheter och gruppskapande och i vilken ordning man ska göra vad för att få det att fungera, i massor av år. Samtidigt så förstår jag att det här inte är helt givet för alla, utan en ganska jobbig och krånglig process med nya och konstiga ord. Min kompis hade försökt, utan framgång, i en timme.
Nu tycker jag personligen inte att just de här inställningarna är de viktigaste att göra, det är viktigare att ha koll på vilka delar av din information som är öppet för alla – även för dem som inte är dina vänner, även för dem som kommer till dina sidor via en annan webbplats eller sökmotor. Har du ställt in rättigheter för vad av din sida som är öppet och sökbart från andra webbsidor, för alla utanför din vänkrets? Är dina bilder synliga för alla? Om du inte har några problem med det behöver du såklart inte göra något alls, men annars rekommenderar jag en liten genomgång av inställningarna i ditt Facebook-konto.
Om du tycker att det här är svårt så kan jag skapa en guide för hur man hanterar synlighet, rättigheter och grupper på Facebook. Lämna en kommentar här så blir en förklaring mitt nästa blogginlägg.
Jag är sjukt trött på vintern. Jag vill åka bort från snön och kylan. Jag har tre kriterier: jag vill åka till solen, jag vill ha en så billig resa som möjligt och jag vill åka snart. Elias tipsade mig om sistaminutenresor på Twitter. Helt genialiskt tycker jag. Jag behöver inte ens leta själv, varje gång jag kollar min Twitter finns nya resor att välja på. Gillar!
Att rulla sovande barn i vagn är ett ljuvligt tillfälle för eftertanke. Många menar istället att man inte hinner tänka klart när man har barn, det är alltid någon som avbryter. Men än så länge skulle jag säga att det är tvärtom, trots att två barn nu snurrar runt här. Nu får jag tänka allt möjligt utan att någon pratar budgetar, offerter och tvingar en att tycka om allt hela tiden. Nu kan jag gå runt och inte ha en åsikt i flera dagar utan att någon märker det. Känns som om en liten minirevolution. JAG VET INTE. I flera dagar. Jag har inte bestämt mig. Jag kanske tycker si en dag och så en annan och det behöver jag faktiskt inte stå till svars för.
Men så händer något.
Jag slår på tweetdeck i bästa SVT-anda. Får OS-rapporter insikter om politik och sociala medier och shit. Jag surfar som en galning medan 5-månaders bebis sover. Buzz! Posteuros blogg? Hur kan jag skicka alla inlägg till alla ställen? Ska jag det, eller ska jag inte? Varför har jag två bloggar, ska jag inte bara ha en? Varför får jag inte upp grejerna i Googles träfflista, vad gör jag för fel nu. Va, vaknar bebisen. Men JAG HAR JU INTE TÄNKT KLART! Gud. Informationen bara snurrar. Bebisen är vaken. Offerten jag skulle hjälpa till mig med har jag bara kommit en liten bit på. Halvfärdiga bloggar, tankar och inlägg som aldrig blir färdiga att publiceras. Skickar en kommentar på Buzz och ångrar mig, var lite ogenomtänkt kanske? Åh.
Och plötsligt känns världen känns rätt skör. Måste ladda ner någon j*kla app till telefonen som löser allt det här.
Under tiden jag letar apps så ringer (!) telefonen. Kompis på tråden som berättar följande historia: 5-årigt barn kommer hem: Mamma vad heter det där när man ligger på varandra?
Mamman i tanken: Nejnejnej. 1. Vill inte ta den bollen och 2. Hon är bara 5!!! Svarar därför mummel mummel.
5-åring: Men mamma, vad HETER det när man ligger på varandra?
Mamman, väsandes: Samlag. (För övrigt ett rätt roligt uttryck att välja.)
Dagen efter kommer 5-åringen hem: Mamma, det heter inte sådär som du sa det heter våningssäng!
Väldigt roligt.
Nu åter till appsen och postningen av allt överallt. Puh. Eller. Ska jag det? Nej!! Nu börjar jag igen. Jag behöver uppenbart ingen annan för att avbryta mig. Jag gör det rätt bra själv.
Sitter i soffan och följer herrarnas jaktstart i skidskytte. Det är ju en oerhört spännande idrott. Några millimeter till vänster och ett solklart guld och evig berömmelse förvandlas till en åttondeplats som är bortglömd redan imorgon.
Just nu utspelar sig en spännande fight i spåren och fler spännande dueller kommer det att bli. För att inte helt snöa in (notera ordvitsen) på det rent idrottsliga i de här olympiska spelen så tänkte jag också skriva lite om de digitala kanaler som numera ackompanjerar de TV-sändningar som kan kännas så enkelriktade för de som verkligen längtar efter att göra sin röst hörd.
I skuggan av skidspår, skridskobanor och halfpipes utspelar sig nämligen en strid mellan Twitter och Facebook. Och enligt min högst ovetenskapliga undersökning ser Facebook ut att gå mot en jordskredsseger.
Jag följer hashtaggen #vinteros och matchar det som dyker upp där mot de inlägg som trillar in på SVT Sports Facebook-sida (som i skrivande stund har 15 210 fans). Konstaterar snabbt att antalet inlägg och takten på inläggen är väldigt mycket högre på Facebook. Genom att använda mig av mina fördomar och helt baserat på de profilbilder som hör till respektive inlägg tycker jag mig också se att den grupp som skriver på Twitter är betydligt mer homogen än de som använder Facebook. Så här såg det ut på Twitter respektive Facebook sekunderna efter att Björn Ferry sköt fullt i första stående skyttet och gick upp i ledningen. I och med det känner jag också att det är dags att flytta fokus från att blogga om OS till att ställa mig framför TVn och skrika lite.


KOM IGEN NU FERRY!!!
Du som läser det här har kanske gmail?
Och då har du kanske de senaste dagarna lagt märke till en ny knapp under inboxen där det står “buzz”.
Dagens tips är: testa den.

Om du vill läsa mer om Google buzz gå gärna till Mashable. Eller kolla vad jag skrivit på min posterousblogg.
The Social Network parodier
Den kommande Facebook filmen har skapat rubriker bland bloggare världen över. Och med något som sprider sig viralt fort på internet så följer ju alla de där härliga parodierna med på köpet! Den riktiga trailern är länkad här nedan, så ifall du inte har sett den riktiga trailern ta en titt nedan först innan du tittar på alla parodier.
Twitter trailer – parodi
The Social Disease
Youtube trailer – parodi
Gissa vad? Ännu en parodi!
The other social network
Postat i Sociala medier | Lämna en kommentar