Eller rättare sagt, mina 150 meter.
Google street view har äntligen kommit till Sverige. I somras när jag var på väg till jobbet fick jag syn på Google-bilen och var givetvis påpasslig och fångade den på bild:
Det kan man läsa om hos Fotosidan.
Nu kan jag glatt konstatera att det var ett ömsesidigt fångande:
Visa större karta
Tänkte att jag skulle ta er mer på en liten resa i hur det här inlägget kom till.
Det hela började med att jag såg ett klistermärke på en stolpe som jag tyckte var så roligt att det i sig var stoff nog för ett blogginlägg. Nu kom jag på det först långt senare så nästa gång jag gick förbi platsen där jag sett klistermärket tänkte jag ta en bild men till min stora besvikelse var klistermärket borta.
Tråkigt men jag misströstade inte utan satte mig istället framför datorn och googlade den text som jag läst på stolpen. Nu var jag ganska säker på att få massor av träffar eftersom jag säkerligen inte varit ensam om att tycka att det var ett kul och tänkvärt klistermärke. Nu fick jag inte det. Anledningen till det är ganska enkel vilket jag återkommer till strax.
Jag gav på att hitta det där klistermärket ändå och grävde djupare i sökresultaten och blev lite kreativ i mina sökningar. Till slut hittade jag mycket riktigt ett gäng bilder. Men det var inte helt lätt och hade jag inte vetat att de nog fanns där ute hade jag gett upp.
Anledningen till att jag inte hittade bilderna var givetvis att de var just det, bilder. Även om Googles bildsök är en skänk till mänskligheten så har den begränsningar och en av dem är att den måste ha någon typ av data att jobba med. Om man lägger upp en bild på nätet utan att på något sätt ge Google några ledtrådar till vad som finns på den så är den inget annat än dekoration. Rätt upptaggat, metainformerad och döpt är den däremot ett viktigt verktyg för att locka besökare till just din webbplats.
Bilden?
Den här stolpen har fler läsare än din blogg
Till slut hittad via http://hello-tiger.blogspot.com/2009_03_01_archive.html som i sin tur hittade den via http://www.gatukonst.se/ men där lyckas inte jag hitta den eftersom den inte är taggad eller döpt.
Det här med besöksstatisktik är intressanta saker. Här kommer en liten reflektion.
Förutom att jag lite då och då skriver inlägg på den här bloggen så har jag en alldeles egen blogg. Den handlar om cykelprylar och annat som har med cyklar och cykelsport att göra. Den heter Prylkoll och huserar på Cykeltidningen Kadens webbplats.
Jag vill ju som alla andra ha jättemånga besökare till min blogg och har testat lite olika metoder för att nå dit.
Min första tanke var ju givetvis att skriva intressanta och intelligenta inlägg som gav mina läsare en såväl språklig som intellektuell och kanske till och med lite humoristikt behållning. Det gick ganska bra.
Sen försökte jag mig på att hitta lite mer exklusivt material att skriva om. Det är ju lite svårare eftersom scoop liksom inte dyker upp av sig själva och heller inte så ofta. Men de gånger jag hittade riktigt bra grejer så fick jag fina små toppar i statistiken.
Båda de här strategierna är ganska tidskrävande och ställer ju ganska höga krav på mig som producent. Och även om jag verkligen ansträngde mig och verkligen vägde varje ord på guldvåg och letade efter riktigt bra innehåll så låg besökssiffrorna på en stadig nivå utan större förändringar oavsett vad jag skrev om och hur jag skrev om det.
Men så tänkte jag att ja skulle testa en sista strategi. Uppdateringsfrekvensen. Jag ökade helt enkelt takten på bloggandet. Från att ha skrivit 2-3 inlägg i veckan så ökade jag till minst ett inlägg om dagen och gärna fler. Jag vill inte säga att jag drog ner på kvaliteten, men jag kan villigt erkänna att jag inte längre granskade varje inlägg lika noga eller tänkte igenom alla uppslag lika länge innan jag publicerade något.
Och vad tror ni hände. Jodå, besöksstatistiken sköt i höjden och den ökar stadigt. Men jag är fortfarande kluven. Jättekul med massor av besökare men jag vet ju med mig att behållningen av varje inlägg inte är lika stor som tidigare. Jag når ut till fler, vilket rimligtvis borde vara ett av målen med bloggandet, men det jag når ut med är inte riktigt det jag vill nå ut med.
Den självklara lösningen på mitt bekymmer är ju att skriva fantastiska inlägg jätteofta men det har jag inte tid till.´Jag tror helt enkelt att det får bli många korta snabba och ok inlägg hela tiden och några riktigt genomarbetade och fantastiska inlägg lite då och då.
Vad tror ni om det?
Jo, en sak till som funkar. Att fiska besökare genom att länka till sin egen blogg i tid och otid.
Jag är lite för mycket av en samlare. Inte direkt medvetet och inte på värdefulla saker. Utan på allt. Det tar sig ibland rätt lustiga uttryck som tex det faktum att jag i skrivande stund äger 13 cyklar. Det är ju lite av ett problem. Det det leder inte bara till att utrymmet i min lägenhet blir mindre och mindre utan även att utrymmet på de hårddiskar som sitter i de datorer jag använder snabbt blir till en bristvara.
Var ligger då roten till allt det här och finns det en lösning.
Roten ger jag mig inte på att leta efter, men lösningen kanske faktiskt heter YouTube, Flickr, Spotify och nu Voddler. I en drömvärld…
För någon vecka sedan ladda jag hem ett program för att kunna ladda hem filmer från YouTube eftersom jag var rädd att några av mina favoritklipp skulle försvinna. Och så var vi igång igen…
Här är ett av dem. Om det ligger kvar…
Vi får väl se om rubriken får samma effekt som den fick för Expressen…
De som ska slängas ut är alltså Twittrare och Facebookare och Bloggare och alla andra som gillar att meddela sig via nätverktyg.
Och det är en av de amerikanska college-sport-organisationerna (visst är väl det ett ord) som vill slänga ut dem. Det orsakade givetvis en del rabalder när de försökte förbjuda åskådare på matcher att Twittra, Blogga, Facebooka eller på annat sätt sprida information från deras idrottsevenemang.
Klart att de vill skydda sitt kapital och kunna sälja TV-rättigheter dyrt. För vem vill kunna se en hel match på sin stora fina TV i sin mjuka sköna soffa när man kan läsa om den i 140 tecken i taget.
Länge var ”Ring P1″ och insändarsidan i den lokala blaskan det som gällde för rättshaverister, surpuppor och motvalsar av alla de slag. Men plötsligt och som en skänk från ovan har de nu fått miljontals möjligheter och forum att vädra sina alltjämt intressanta och konstruktiva åsikter.
Välj valfri dagstidnings webbplats och fördjupa dig i det som skrivs i kommentarsfälten där. Titta på de populäraste bloggarna och se hur den svenska avundsjukan fortfarande lever och frodas där ute i landet. Gå in på någon av de större webbforumen och njut av hur människor, i skydd av nätets känsla av anonymitet, säger saker till varandra som ingen vettig människa skulle kunna säga till en annan ansikte mot ansikte.
Nu vet jag egentligen inte riktigt vad jag ville säga med det här. Bara vädra lite.
Och slutligen hade jag tänkt länka till Ring P1s diskussionsforum men upptäckte till min fasa att denna orgie i gnällighet och rättshaveri släckts ner av sr.se. Skandal. Jag måste ringa, skriva, maila, kommentera och klaga någonstans. Men var?
Det här är lite av ett mysterium för mig.
Men jag är grymt nyfiken på vem som först kommer på ett vettigt sätt att använda den här lilla twitterklonen med en liten videotwist.
Jag har haft fullt upp de senaste tre veckorna. Fullt upp att följa årets höjdpunkt för oss cykelnördar, nämligen Tour de France. I år har det varit lite extra spännande eftersom sportens största stjärna bestämt sig för att göra comeback. Lance Armstrong lyckades hålla sig borta från sporten i tre år innan han tröttnade på att dejta hollywoodkändisar, hänga med sina bästisar Robin Williams och Matthew McConaughey och att helhjärtat ägna sig åt att bekämpa cancer.
Cykel är en ganska stor sport och vi är ganska många som följer den med ganska stor entusiasm men det är bara att konstatera att ingen annan når ut till den breda publiken (och framför allt den amerikanska massan) som Lance.Årets tour blev lite extra kul eftersom den blev ett mediaspektakel utöver det vanliga.
Jag följer ganska många cykelbloggar. En av dem största är Fat Cyclist. ”Fatty” började som en lättsam och väldigt rolig blogg om ”all things cycling related”. På sista tiden har den blivit mer allvarsam eftersom Fattys fru, Susan, är döende i bröstcancer. Vi som följt Fatty ett tag har fått följa med på hela resan från diagnos via upp- och nedgångar till dagens ganska hopplösa läge. Det är oerhört gripande läsning.
Härom dagen nämnde Lance Armstrong Fat Cyclist på sin Twitter och länkade till ett av inläggen på bloggen. Lance har smått otroliga 1,6 miljoner followers på Twitter. Effekten…
Och jag gissar på att de där låga prickarna på diagrammet nog ändå ligger över 10 000-strecket. Followers = makt?
Jag gillar att laga mat och utan att vara alltför självgod så kan jag tillstå att jag inte är helt tokig i köket. Men det ska också erkännas att det är alldeles för sällan som jag faktiskt ställer mig vid spisen. Nu ska det bli ändring på det. Jag har lovat mig själv att börja laga mer mat.
Då behöver man ju lite inspiration och det är här mitt tips kommer in. Jag har nämligen hittat en jättetrevlig sida om mat och dryck. Välskrivet och snyggt.
Någon annan som har tips på hur jag ska komma ur hämtmatsträsket?
Hoppsan, två inlägg på samma dag. Men jag blev tvungen.
Jag erkänner villigt att jag inte varit något större fan av sådana där flash mobs. Tills idag. För det här, det är väldigt bra!
och från en annan vinkel
Självklart är det Bounce som ligger bakom det hela!
Sådär då har jag flyttat lite på mig. Är numera söderbo vilket känns kul. Lite spännande sådär. Med att flytta så följer ju en del grejer. Med att flytta till 4 trappor utan hiss följer en del släpande. Speciellt om man är som jag och inte riktigt kan bestämma sig. I söndags köpte jag en TV som jag bar upp i lägenheten innan jag insåg att den nog var för stor. Då bar jag ner den igen och köpte en lite mindre TV som jag sedan bar upp igen och hängde upp på väggen. Jag är vid det här laget ganska trött i både ben och armar. Och det är här som det börjar gå snett och jag kommer in på det jag skulle skriva om egentligen.
TVn hänger alltså nu, efter ett idogt hantverk, på väggen. Problemet är bara att den inte riktigt funkar som den ska så jag ringer kundtjänst. De vet inte riktigt vad som är fel, har aldrig hört talas om något liknande, har ingen aning om hur det kan lösas och tycker att jag ska komma in med den. Jag är trött på att släpa och tar istället hjälp av Google. Det jag hittar är givetvis forumtrådar. Alla möjliga människor runt hela världen har haft samma problem som jag och givetvis finns det hjälp att finna. Det blir lite fula ”workarounds” och jag ska köpa en annan kabel and I’ll be all set. No thanks to Panasonic utan tack vare hjälpsamma människor i Australien den här gången.
I andra teknikrelaterade nyheter så har min underbara Philips Wake-Up light slutat fungera. Så jag fick nöjet att ringa Philips kundtjänst också. ”Ok, ta med dig kvittot och gå till din återförsäljare så byter de ut den direkt” blev svaret där. Nu är ju den lite behändigare att ta med sig än TVn så där hoppar jag över googlandet. Och just det jag hann se att Philips numera också har ett sånt där social media newsroom också!
Det pratas väldigt mycket om siter som bygger på Wordpress just nu. Och visst är det ett grymt verktyg som är betydligt mer kraftfullt än man kan tro vid en första anblick. Däremot så tror jag att man ska vara lite försiktg i hur man använder sig av det här kraftfulla verktyget eftersom man annars riskerar att hamna i någon form av standardträsk som med tiden kommer att bli lika hånat och utskrattat som ClipArt-bilderna och animationerna i PowerPoint.
Oj, vad länge jag höll på att leta lägenhet innan jag äntligen slog till. Jag har rimligtvis gjort tusentals sökningar på Hemnet. För om man letar nytt boende, då är det på Hemnet man gör det. Så är det bara. Eller ja, så har det alltid varit. Men kommer det alltid att vara så?
Det har de senaste åren dykt upp alternativ. Ett av dessa är Booli.se. Här kan man hitta massor av information som man kan ha nytta av vare sig man vill sälja eller köpa en lägenhet. Prisstatistik, prishistorik på objekt mm. Information som inte funnits på Hemnet eftersom information som gynnar dig som säljare/köpare inte alltid gynnar mäklaren och vet ni vad. Det är mäklarna som äger Hemnet.
Sökningen på Booli är smidig och resultaten är betydligt mer överskådliga än de är på Hemnet. Siten känns modern och snabb.
Det är tydligt att man på Hemnet känner av konkurrensen. I dagarna har man lanserat en ny version av siten där de gamla dropboxarna och sökning utspridd på flera sidor har ersatts av dragreglage och en smidigare sökning. Resultaten presenteras på ett lite trevligare sätt.
Men är det verkligen en förbättring eller är kejsaren naken?
Oavsett om han är naken eller inte så har Kejsaren i det här fallet ett stort övertag på uppstickarna. På Hemnet finns ALLT och innan Booli, Boliga, Bovision och de andra har allt och lite därtill kommer Hemnet att sitta säkert på tronen. Även om det inte är en särskilt bra site. Igen alltså. Content is king. Eller kejsare. Med nya kläder.
Ja, jag är ju lite av en cykeltönt och som sådan så är ju ett av mina stora nöjen här i livet att följa de stora etapploppen i Italien, Frankrike och Spanien. Nu tänkte jag inte skriva så mycket om själva sporten utan mer använda den som back drop för att illustrera den utveckling vi alla kunnat njuta av de senaste 10 åren.
Under 1998 års Giro d’Italia skrev den kraftfulla tyska spurtaren Marcel Wüst en webbdagbok (Ni vet en såndär blogg. Fast begreppet fanns ju inte riktigt då…) på siten cyclingnews.com. Marcel skrev om de vedermödor som det tuffa etapploppet bjöd, han skrev skvaller om sina med- och mottävlande och han delade med sig av massor med intressanta historier som man aldrig fick se i TV-sändningarna eller läsa i den etablerade cykelpressen. Riktigt kul för en cykeltönt som jag!
Men det var inte alltid så lätt för Marcel att dela med sig av sina dagboksinlägg. Så här skrev han tex efter den fjärde etappen (som var på 239 km mellan Viareggio och Monte Argetario)
”Before I talk about today’s stage I want you to know the efforts outside the race I had to do yesterday. My swiss knife and me – we spent about a half an hour unscrewing the phone, then ripping the cable out of the wall, cutting this same cable, connecting it with my custom pre cut cable and put it in my computer…just to realize that the dialing modus here is half pulse/half tone (never seen that before!!) and that it would not work. so the next half hour I spent doing the same stuff but reverse…there is a bit of a noise in the line now when you use the phone…but it works. Finally I convinced the reception people to let me use the front desk phone to connect me and send yesterday’s report on the road……THANKS…they were really helpful.”
Under årets Giro har jag, förutom att titta på EuroSports utmärkta sändningar, kunnat följa cyklisterna på webben via RAIs streamade TV-sändningar och på de gamla vanliga cykelsiterna. Men också genom att ett helt gäng av cyklisterna i klungan gör som Lance Armstrong och Twittrar . Den sjufaldiga Tour de Francevinnaren har just nu 962 002 followers. De kvittrar om hur det går och vad de har för sig flera gånger om dagen. Från sina iPhones, BleckBerrys och laptops uppkopplade mot de trådlösa nätverk som numera finns på varenda kafé, hotellrum och busshållplats.
Lance själv nöjer sig inte med att Twittra utan publicerar dagliga videobloggar där han bjussar på intervjuer med sina lagkamrater och andra kompisar från klungan. Allt detta samtidigt som han helt och hållet undviker traditionell media och inte har gett en enda riktig intervju under hela Girot.
Som sagt, det har hänt en del. Men i ärlighetens namn så står sig Marcel Wüsts smärtsamt ärliga och utförliga dagliga rapporter betydligt bättre än lösryckta funderinga på max 140 tecken. Content is still king.
Och sedan jag kollade senast, alltså för 3 minuter sedan, så har Lance fått 90 nya followers på Twitter. Nu alltså 962 092 stycken.
Amalias inlägg om hur hon surfade för första gången fick mig att fundera lite på min egen internethistoria. Istället för att sväva ut i det långa målande skriveriet som jag just skrev för att sedan radera tänker jag istället droppa lite punkter. Here goes.
Stingnet, First Class, 28.8, US Robotics, Trumpet Winsock, Netscape 0.9 (fortfarande med Mosaic-logga uppe i högra hörnet), Webcrawler, HotBot, AltaVista, Gopher, Napster, CompuServe, TUCOWS (The Ultimate Collection OF Winsock Software), Torget, boo.com, Icon, moviesounds.com, SUNET, grått, blått, svart, <blink>, <marquee>, framesets, WINamp, torget.se, Silicon Graphics, Bidlet, IRC, mIRC, it-generationen, Spray, Usenet, ICQ, Eudora
Fyll gärna på.
OS och den riktigt spännande fighten
Sitter i soffan och följer herrarnas jaktstart i skidskytte. Det är ju en oerhört spännande idrott. Några millimeter till vänster och ett solklart guld och evig berömmelse förvandlas till en åttondeplats som är bortglömd redan imorgon.
Just nu utspelar sig en spännande fight i spåren och fler spännande dueller kommer det att bli. För att inte helt snöa in (notera ordvitsen) på det rent idrottsliga i de här olympiska spelen så tänkte jag också skriva lite om de digitala kanaler som numera ackompanjerar de TV-sändningar som kan kännas så enkelriktade för de som verkligen längtar efter att göra sin röst hörd.
I skuggan av skidspår, skridskobanor och halfpipes utspelar sig nämligen en strid mellan Twitter och Facebook. Och enligt min högst ovetenskapliga undersökning ser Facebook ut att gå mot en jordskredsseger.
Jag följer hashtaggen #vinteros och matchar det som dyker upp där mot de inlägg som trillar in på SVT Sports Facebook-sida (som i skrivande stund har 15 210 fans). Konstaterar snabbt att antalet inlägg och takten på inläggen är väldigt mycket högre på Facebook. Genom att använda mig av mina fördomar och helt baserat på de profilbilder som hör till respektive inlägg tycker jag mig också se att den grupp som skriver på Twitter är betydligt mer homogen än de som använder Facebook. Så här såg det ut på Twitter respektive Facebook sekunderna efter att Björn Ferry sköt fullt i första stående skyttet och gick upp i ledningen. I och med det känner jag också att det är dags att flytta fokus från att blogga om OS till att ställa mig framför TVn och skrika lite.
KOM IGEN NU FERRY!!!