Med avstamp i kollega Daniels samlarmani (som jag delar, oj som jag delar den!) började jag fundera på hur man ska sköta sina samlingar i framtiden. Graden av tillfredsställande minskade ju när man inte längre kunde sitta och smeka ett vackert LP-omslag utan istället fick fingra på kalla hårdplastfodral till CD-skivor. Att andäktigt dra den stora svarta vinylen ur sitt skyddande innerfodral och sen försiktigt placera den på skivtallriken, ömt borsta av med kolfiberborsten och långsamt sänka ner nålen ersattes av ett nonchalant slädåkande och knapptryckande.

Men, i mina senaste samlingar får jag inte ens det! Den taktila njutningen i användandet av spellistor i Spotify är inte mycket att jubla över, och att sortera sina YouTube-favoriter i Safaris bokmärkeslista är kanske nödvändigt för att nånsin hitta rätt igen, men knappast kul. Att över ett glas vin beklaga sig för vännerna att det nog får bli en utbyggnad ”för att rymma biblioteket, böcker tar ju sådan plats!” känns som att det skänker fler kultursnobbspoäng än att visa att minnet i mobilen är till 93% fullt, och att ett större minneskort nog kommer behöva inhandlas inom kort.

Ändå älskar jag all min nya teknik. Att när som helst, var som helst, kunna komma åt den vackraste musik som komponerats , de största tankar  som tänkts, samt en aldrig sinande tillgång till videoklipp på dansande får skänker mig oändligt mycket mer glädje än aldrig så många dammiga LP-konvolut i bokstavsordning och pappersramade diabilder i syrafria askar.

Samlandet flyttar alltså såklart online. Mina favoriter i webbläsaren och spellistor i Spotify får duga, det är ändå det du samlar på, inte hur du samlar, som är det viktiga!