Skrev tidigare om bekymmer med GPS:n. Nu får jag istället skriva om bekymmer med min hjärna...

På väg till Kolmården (nej, Djurparken finns inte med i GPS-kartan... don't even go there). Fine. Jag vet, VET säger jag, att det är bara E4 rakt ner och så svänga av där det står Kolmården och sen är man framme. Men GPS:n måste ju slås på, och in matar vi longitud och latitud till slutdestination istället för plats och/eller gatuadress. Så kör vi. D i baksätet med dottern. Jag kör och Åsa - systern - brevid. Vid Södertälje säger GPS:n att vi ska svänga av. Shit va konstigt tänker jag, känns som att det är åt fel håll men äh. Efter 30 minuter på denna väg och dotter somnat, tittar D ut.
"Vad gör vi på E20?".
Eh. Jag vet inte riktigt? GPS:n sa att jag skulle svänga.

Enligt D kör vi nu västerut och här behöver vi inte gå in på vad som är väster och öster. Jag tror. Tror. Han sa väster.).

Shit. Bakvägar och runt och en tur från Stockholm till Kolmården som skulle ta 1.45, tog 3 timmar.

Vi har alla långa utläggningar om:
1. Varför jag svängde fast jag kände att det var fel. (Snälla, ta inte upp den bollen...)
2. Att GPS:n är galen och vad hittar den på för vägar egentligen.

Tills. Åsa tittar igen, och inser att hon skrivit en grad fel i Latituden. There you go.

Tips från mig till er: Titta på kartan när rutten bestäms om den är r-i-m-l-i-g eller ej. För övrigt ett ord jag fick träna på resten av kvällen. Är det rimligt att vi äter mat nu? Är det rimligt att vi badar i äventyrsbadet nu? Är det rimligt att vi borstar tänderna nu?

Ja ja. I get it.
Herregud

Inga relaterade inlägg